Pärsen i Persien...
eller vid Persiska viken i vart fall.
Taxi kom 9.15 och körde oss till Arlanda. Inget glömt hitills. Tack vare att jag hade checkat in kvällen innan kunde vi ta disken utan kö. Timslång var den för andra. Fast jag förstår inte varför eftersom vi ändå behövde få baggagetaggar. Vi var i god tid och det skulle dröja 2 timmar till avgång. Vi handlade lite rumssprit och d:o snacks och tog något att dricka i väntan. Go to gate! När vi hade tryckt in oss alla 200 i det lilla utrymmet som utgör sluss innan boarding kom beskedet att något tekniskt problem med flygledartornet i Istanbul gjorde att inga plan vare sig kunde landa eller lyfta där.
En bar i närheten fick servera lite mellanmål i väntan på starttillstånd. En och en halv timma försenade lyfte vi från Arlanda, i en liten Airbus 100. Anteckning: Turkish Airlines släcker inte i kabinen vid start och landning.
Den allmänna övertygelsen var att eftersom all trafik stod stilla på Ataturk i 90 minuter borde tidtabellen vara förskjuten med ungefär den tiden, dvs även anslutande flyg. På något sätt kortades restiden fantastiskt nog med en dryg timme. Nyttan av rallykörningen var dock tveksam då vi fick vänta 30 minuter på en parkeringsplats. Väl av planet och ivägkörda till en terminalbyggnad letade vi efter en transithall och efter information om status på vårt anslutande flyg. En personal pekar oss mot en säkerhetskontroll. Säker? Jajamen! Men hur går det då med inköpta sprit? Övertygad om att rumsspriten skulle få slängas men laddad med goda motargument lastades lådorna på bandet med godset. Trots stora skyltar om det otillåtna att ha med sig vätska reagerade inte kontrollfolket. Puh! Med långa benet före studsade vi upp för en trapp där en skylt pekade mot transit. Nu är det 30 minuter till ordinarie avgångstid. Föjer skylt mot transit till en hiss och åker ner en våning. Nu är vi tillbaka där vi var för en stund sedan fast på fel sida om säkerhetskontrollen. Fortfarande ser vi inte skymten av någon avgångsinformation. Vi blundar och går åter igen genom säkerhetskontrollen med sprit och allt. Det funkade nu med.
Upp för trappen igen och iväg åt ett annat håll. En informationsskylt! Få se... Dubai 20.00 Ingen försening! Gate 218. Spring! Vi sprang en kilometer i vår vintermundering bara för att konstatera att detta inte var Turkish Airlines Dubai flight. Den går från gate 208. Den gaten ligger tillbaka hela vägen och 600 meter åt ett annat håll. Lubba, lubba, lubba. När vi kommer till rätt gate visar det sig att avgången är 40 minuter försenad. Att informationen verkade ofullständig kom sig av att i detta land när ett plan är försenat så sorteras avgången in efter den nya tiden, så när vi kollade på skärmen fanns bara en flight till Dubai med avgång kl 20.
Kunde ni inte ha tagit ett direktflyg till Dubai frågade Gate-värdinnan?!!
Planet var en betydligt större Airbus 330 med en massa teknik vid stolen.
Utrymmet bättre liksom maten. Såg någon och en halv fil, spelade lite schack och lyssnade på det tiotal gånger som de berättade hur man skulle förvara sitt handbaggage.
Vid midnatt svensk tid, 02 lokal tid, landade vi så i Dubai och efter en lång prommenad kom vi till passkontrollen som enligt ryktet skulle vara högeffektiv. Om så är fallet vill jag verkligen inte behöva uppleva något normaleffektivt. När vi efter långt tragglande hade blivit plåtade och fått våra pass stämplade begav vi oss iväg mot baggagebandet. På vägen dit fick vi passera en säkerhetskontroll där vårt handbaggage blev röntgat. Och i tullen blev även resväskorna röntgade.
När vi kom ut ur terminalen slogs vi av den intensiva värmen och jag bannade ännu en gång mitt val av ullfodrad vinterjacka tidigare på dan.
Vi gav adressen norska sjömanskyrkan till taxiföraren och han såg mer än lovligt frågande ut. Även efter väganvisning såg han ut som en fågelholk och under hela resan stirrade han på adresslappen. Det bästa var ändå att taxameter knappt rörde sig. Men vi fram kom vi till slut och jag gav nästan 10 procent i dricks vilket inte verkade vara i nivå med förväntningarna, av chaufförens min att döma. 45 pengar fick han. (90 kr)
Inne på området hittade vi den tvårumslägenhet som vi skall ha i veckan, bredvid hockeybanan och poolen.
04.30 kom vi i säng.
Planet var en betydligt större Airbus 330 med en massa teknik vid stolen.
Utrymmet bättre liksom maten. Såg någon och en halv fil, spelade lite schack och lyssnade på det tiotal gånger som de berättade hur man skulle förvara sitt handbaggage.
Vid midnatt svensk tid, 02 lokal tid, landade vi så i Dubai och efter en lång prommenad kom vi till passkontrollen som enligt ryktet skulle vara högeffektiv. Om så är fallet vill jag verkligen inte behöva uppleva något normaleffektivt. När vi efter långt tragglande hade blivit plåtade och fått våra pass stämplade begav vi oss iväg mot baggagebandet. På vägen dit fick vi passera en säkerhetskontroll där vårt handbaggage blev röntgat. Och i tullen blev även resväskorna röntgade.
När vi kom ut ur terminalen slogs vi av den intensiva värmen och jag bannade ännu en gång mitt val av ullfodrad vinterjacka tidigare på dan.
Vi gav adressen norska sjömanskyrkan till taxiföraren och han såg mer än lovligt frågande ut. Även efter väganvisning såg han ut som en fågelholk och under hela resan stirrade han på adresslappen. Det bästa var ändå att taxameter knappt rörde sig. Men vi fram kom vi till slut och jag gav nästan 10 procent i dricks vilket inte verkade vara i nivå med förväntningarna, av chaufförens min att döma. 45 pengar fick han. (90 kr)
Inne på området hittade vi den tvårumslägenhet som vi skall ha i veckan, bredvid hockeybanan och poolen.
04.30 kom vi i säng.
Kommentarer
Trackback
