adlersreser.blogg.se

Vi bor i rummen 167 och 182 på plan 5(!). Rummen är väl tilltagna i storlek med sköna sängar, högt i tak och med gott om utrymme. Wi-Fi funkar lite sådär. Man får en kod av receptionen så skall man bli berättigad till 24 timmars Wi-Fi men ingen av oss har fått i närheten av den tidsrymden. Och numera säger de bara ”Kaputt” när man ber om nya koder.

Frukost serveras på plan 4 och den är ganska generös med skramblade ägg, bacon, korv, köttkullar, nygräddade frallor, yoghurt, kaffe osv        

Denna dag begav vi oss till Alexanderplatz som är en av världsdelens största handelsplatser och tillbringade avsevärd tid på bl a Primark.

 

Några andra klädesbutiker fick också ta del av vårt bidrag till bytesbalansen våra länder emellan. Lunch intogs sedan på en italiensk restaurang. Det beställdes pizza, pasta, sallad och omelett. Nästa stopp skulle bli DDR-museet. Vi frågade en inkastare till ett annat museum om vägen och när han förstod att vi var svenskar gick han igång på alla cylindrar och agiterade livligt om hur blåögda vi svenskar var när det gällde flyktingar och framförallt muslimska sådana. Han sa att hela världen suckar och stönar när de ser hur vi generöst välkomnar så kallade flyktingar till vårt land och inte förstår att deras avsikt egentligen är att införa sharialagar över hela världen. Efter föreläsningen fick vi i alla fall väganvisning till DDR-museet. DDR-museet, som lär vara det mest besökta museet i Berlin var lite av en besvikelse.

 

 

Det fanns visserligen gott om beskrivningar om historiska skeenden men mest var det bilder och utställningar av artefakter som likaväl kunde vara hämtade från vårt eget 40- och 50-tal. Några anekdoter var dock lite intressanta som att SED tonade ner betydelsen av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och att butikerna i DDR då fylldes av frukt och grönt som inte kunde säljas i väst. Och att SED hittade på en dans som skulle vara ett alternativ till den Rock´n Roll som västvärldens ungdomar ägnade sig åt. Den blev inte så populär.

Efter museet begav vi oss hem till hotellet och vilade en stund. Med ny energi begav vi oss till Potsdammer Platz. Ett ställe som skall myllra av nattliv enligt guideboken. Bussen dit åkte längs Kurfurstendam som är en riktig High Fasion-gata med bl a två Rolex-butiker och BMW- och Audi-butiker. Potsdammer Platz var inte så livligt vid första anblicken, men när vi hade hittat till Sony Center hittade vi också allt folk. Sony Center var en glasbyggnad som inhyste en enorm IMAX-biograf, en stor Sony-affär, fontäner, ett biografmuseum och flera restauranger. Biografen var sådan att de visade alla filmer på originalspråk vilket är en raritet i detta land som annars dubbar allt på tyska. Vi hittade dock ingen film vi ville se som dessutom startade på lämplig tidpunkt så vi letade istället rätt på en trevlig restaurang där vi beställde in middag. Lever och Wienerschnitsel var så lokala vi kunde bli i vårt menyval. Ungdomarna höll sig till säkra korten pizza och hamburgare. Oavsett matval fick stället betyget Bäst hittills. Kaffe drack vi på en närbelägen Starbucks där vi också kunde få tillgång till Wi-Fi för uppdatering av mailstatus och andra sociala medier.  

Buss hem och god natt  

Som vanligt blir det mesta fixat inför resan klart sent och denna gång var det extra beklagligt eftersom avresa hade blivit extra tidigt. Schedulerad avgångstid för Air Berlins flight till Berlin var 06.30 vilket innebar att vi behövde åka hemifrån redan 04.00. På något sätt lyckades vi komma iväg ungefär då. Och efter att ha parkerat bilen på Benstocken fick vi skjuts till terminalerna. Bristfällig research av på vilken terminal som just Air Berlin höll till gjorde att vi fick promenera några hundra meter för terminalbyte. Efter sedvanlig kroppsvisitering av Birgitta kom vi så igenom säkerhetskontrollen och kunde slå oss ner på Starbucks för en liten frukost.

Flygresan till Berlin-Tegel tog en timma femton minuter. Vi köpte genast ett femdagars färdmedelpass och begav oss till hållplatsen för buss 109. Vi hade fått tydliga instruktioner att stämpla biljetten det första vi gjorde för att markera att passet hade aktiverats. Vi gjorde därför det lydigt när vi klev på bussen. Såg ingen stämpelavtryck på mitt kort men tänkte att det väl var något magnetiskt eller nått.

Vi åkte buss i 20 minuter till Kurfurstendam där vi orienterade oss till vårt hotell. Nu kunde vi inte få tillgång till vårt rum förrän 14.00 men vi var välkomna att parkera bagaget i ett bagagerum tills vidare. Så gjorde vi och begav oss sedan till en samlingsplats där vi först köpte biljetter till en rundvandringstur och sedan åt en andra frukost på McDonalds.

Vår guide hette Finn och kom från Nordirland. Han, skulle det visa sig vara mycket kunnig om Berlins nära 780-åriga historia. Bland det första vi skulle göra var att åka pendeltåg några stationer och även Finn påpekade att vi skulle se till att biljetten var stämplad. Får vår del var ju det klart. Naturligtvis är det första som händer när tåget har glidit iväg att två kontrollanter kommer för att kontrollera färdbevisen. Min biljett vände och vred de flera gånger och påpekade sedan att den borde vara stämplad. Der dumme turist eller något liknande var nog vad de tänkte när de bad mig att stämpla biljetten vid nästa tillfälle och stövlade vidare. Tur hade jag kan man säga samtidigt som det var otur att den enda del av berlinmuren som kan ses från tåget passerade just som de höll på att rannsaka min biljett. Det berlinska systemet är sådant att man inte behöver visa upp biljett på allmänna färdmedel förutom vid flygande kontroller. Praktiskt, men det inbjuder säkert till en hel del friåkning.

I fyra och en halv timma inklusive lunchpaus travade vi runt i stor del av de östra delarna av Berlin. Det var platz hit och strasse dit. Vi förelästes om kejsare, om diktatorer och om demokrater. Mycket intressant.

 

 

 

När vi hade gått klart tackade vi guiden och orienterade oss tillbaka till hotellet. En del av oss vilade, en del handlade och andra duschade.

Innan middag satt vi på vårt rum och delade på några vidruvor och ostar.

Middag åt vi på en närbelägen pizzeria. Trots desss litenhet var flera av sällskapen där svenska. När vi skulle betala hade några öl och en vinare för mycket smugit sig in på vår nota som efter lite. Efter lite parlabrande räknade kyparen om notan och den blev något rimligare.