Berlin 29 oktober 2014
Vi bor i rummen 167 och 182 på plan 5(!). Rummen är väl tilltagna i storlek med sköna sängar, högt i tak och med gott om utrymme. Wi-Fi funkar lite sådär. Man får en kod av receptionen så skall man bli berättigad till 24 timmars Wi-Fi men ingen av oss har fått i närheten av den tidsrymden. Och numera säger de bara ”Kaputt” när man ber om nya koder.
Frukost serveras på plan 4 och den är ganska generös med skramblade ägg, bacon, korv, köttkullar, nygräddade frallor, yoghurt, kaffe osv
Denna dag begav vi oss till Alexanderplatz som är en av världsdelens största handelsplatser och tillbringade avsevärd tid på bl a Primark.
Några andra klädesbutiker fick också ta del av vårt bidrag till bytesbalansen våra länder emellan. Lunch intogs sedan på en italiensk restaurang. Det beställdes pizza, pasta, sallad och omelett. Nästa stopp skulle bli DDR-museet. Vi frågade en inkastare till ett annat museum om vägen och när han förstod att vi var svenskar gick han igång på alla cylindrar och agiterade livligt om hur blåögda vi svenskar var när det gällde flyktingar och framförallt muslimska sådana. Han sa att hela världen suckar och stönar när de ser hur vi generöst välkomnar så kallade flyktingar till vårt land och inte förstår att deras avsikt egentligen är att införa sharialagar över hela världen. Efter föreläsningen fick vi i alla fall väganvisning till DDR-museet. DDR-museet, som lär vara det mest besökta museet i Berlin var lite av en besvikelse.
Det fanns visserligen gott om beskrivningar om historiska skeenden men mest var det bilder och utställningar av artefakter som likaväl kunde vara hämtade från vårt eget 40- och 50-tal. Några anekdoter var dock lite intressanta som att SED tonade ner betydelsen av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och att butikerna i DDR då fylldes av frukt och grönt som inte kunde säljas i väst. Och att SED hittade på en dans som skulle vara ett alternativ till den Rock´n Roll som västvärldens ungdomar ägnade sig åt. Den blev inte så populär.
Efter museet begav vi oss hem till hotellet och vilade en stund. Med ny energi begav vi oss till Potsdammer Platz. Ett ställe som skall myllra av nattliv enligt guideboken. Bussen dit åkte längs Kurfurstendam som är en riktig High Fasion-gata med bl a två Rolex-butiker och BMW- och Audi-butiker. Potsdammer Platz var inte så livligt vid första anblicken, men när vi hade hittat till Sony Center hittade vi också allt folk. Sony Center var en glasbyggnad som inhyste en enorm IMAX-biograf, en stor Sony-affär, fontäner, ett biografmuseum och flera restauranger. Biografen var sådan att de visade alla filmer på originalspråk vilket är en raritet i detta land som annars dubbar allt på tyska. Vi hittade dock ingen film vi ville se som dessutom startade på lämplig tidpunkt så vi letade istället rätt på en trevlig restaurang där vi beställde in middag. Lever och Wienerschnitsel var så lokala vi kunde bli i vårt menyval. Ungdomarna höll sig till säkra korten pizza och hamburgare. Oavsett matval fick stället betyget Bäst hittills. Kaffe drack vi på en närbelägen Starbucks där vi också kunde få tillgång till Wi-Fi för uppdatering av mailstatus och andra sociala medier.
Buss hem och god natt
